När ni läser denna ledare så har à contopriserna på vallfrö fastställts, d.v.s. 70–80 procent av ett förväntat slutpris som sätts den 15 juni året efter skördeåret. Som vallfröodlare vet jag att priserna över tid varierar precis som på alternativgrödorna. Jag vet också att det krävs ett större engagemang i odlingen för den som är vallfröodlare. SFO genomförde tillsammans med branschen Vallfrö 10 000 för att lyfta kompetens och avkastning hos odlarna. Projektet slog väl ut och avkastningarna ökade med i snitt 25 procent hos våra vallgräs. Så långt allt väl.

Men trots alla dess insatser så är vallfröodlingen inte lönsam. På kansliet har vi gjort odlingskalkyler för alla arter där vi jämför ekonomin kontra alternativgrödorna. Det är genomgående röda siffror på sista raden. Det är faktiskt bara ängsgröe som har ett plus i TB 2 och resten ligger genomgående på minus. Tilläggas bör att ängsgröen jämfört med t.ex. höstvete inte heller försvarar sin plats i växtföljden. Det är inte unikt för 2010 utan är tyvärr en trend sedan några år tillbaka.

Vi vet att världsmarknaden för frö svänger beroende på tillgång, efterfrågan, årsmån, avkastningsnivåer m.m. Men vi vet också att kvoten mellan det pris som vi odlare får och som fröfirmorna tar ut när de säljer sina färdiga blandningar ökar till fröfirmornas fördel. Varför är det så? Vi som odlar står för hela risken med såväl odling som lagring. Vi betalar även för rensningen av fröråvaran. Ersättningen i förhållande till odlarens insats är underbetald.

Jag kan inte längre som ordförande rekommendera vare sig gamla eller nya odlare att fortsätta producera vallfrö. Det är illa. Men värre är att Sverige börjar tappa intresserade och engagerade odlare som inser att ekonomin är för dålig i vallfröodlingen. På sikt är det förödande för en livskraftig odling och fröfirmornas prisstrategi riskerar att slå undan basen för deras egen handel. Så ett tips till fröfirmorna är att justera kvoten och dela med sig av kakan. Då sågar man inte av den gren man själv sitter på.